Jag tror att detta inte skall påverka något för er som läser i flöde, men osvuret är bäst.
Ni får hålla koll själva.
Tidigt imorse vaknade jag av att någon svagt ropade
- Mamma. Mamma!
Jag spetsade öronen och lyssnade, men tyckte inte riktigt att det lät som att ropen kom inifrån något av barnens rum. Kunde det komma utifrån? Från någon granne?
Sedan insåg jag vad det var. Det var inte något barn som ropade efter mamma. Ljudet kom utifrån. Från fönsterblecket, närmare bestämt.
Där satt Kax. Det halvkvävda sätt han nu jamade på är tyvärr lite bekant. Det är så han låter när han jamar, samtidigt som han har något i munnen...
Jag öppnade fönstret lite försiktigt, i hopp om att kunna schasa iväg honom, eller ännu bättre; Skrämma honom så att han släppte det han hade fångat.
Det tog honom ungefär en nanosekund att svischa förbi mig. En halv sekund senare hade han smitit in under soffan.
Jäkla katt!
Med hjälp av sopkvast och ficklampa jagades Kax fram från sin gömma, och en stund senare sopades en vettskrämd liten fågel fram. Den var vid liv, och förhoppningsvis mest bara chockskadad. Den placerades i buskarna utanför fönstret, och jag håller tummen hårt för att den klarade sig.
I söndags var jag och Prinsessan på glöggbjudning. Prinsessan trivdes som fisken i vattnet när hon gjorde sig fin och adventsglittrig inför kalaset.
Det är verkligen supermysigt att varma och godhjärtade människor. Jag kan inte säga annat än att jag har haft en jäkla tur på det planet.
Och på torsdag drar jag till Stockholm för att frottera mig i riksdagen. Det ser jag fram mot.
Nu är det dags att dra på gummistövlar och sydväst, och ta en promenad med Hunden.
[Update: Det verkar som att det fungerar att kommentera igen. Jag vågar dock inte tro att problemet är permanent löst, så mitt arbete för att byta till WP fortsätter.]
]]>Jag har haft lösa planer på att byta till WP under en längre tid, och nu känns det som att det är läge att göra slag i saken. Jag har dessutom hört ihärdiga rykten om att en person i min närhet är på gång att göra detta byte, så det är väl lika bra att jag hänger på.
Faktum är att jag tankade ned WP för några månader sedan. Det har visserligen inte hänt något med det sedan dess, men bara det faktum att jag tankade ned det borde ju tyda på något.
Nu visar det sig dessutom att WP redan finns på webbhotellet, så det är väl bara att slå till.
Eller skall jag kanske gå tillbaka till den gamla goda tiden; när jag uteslutande byggde hemsidan i html...
Någon som har erfarenheter av att byta från MT till WP? Vad bör man tänka på?
Ja, nu går det ju inte att lämna svar i form av kommentarer *grrr!* men om man sitter på någon information som man tycker att jag bör känna till i sammanhanget, så går det bra att maila.
Javafan, när jag ändå är inne på området, så kan jag lika gärna ställa en fråga till;
Kan man få typ liggsår under brösten?
PS
Det är inte tjejen som har skrivit inlägget som undrar.
Jaja, det var nog ändå dags att duscha.
]]>Igår såg jag Alex på Willy:s. Utan de äldre kompisarna! Men med en vuxen man. Jag blev uppriktigt häpen, med tanke på att de alltid uppträder i klunga, och det är min absoluta uppfattning att Alex inte skulle umgås med sin morbror (e.dyl) frivilligt. Mannen som var i sällskap med Alex gav dock intryck av att vara en socialarbetare/assistent.
När jag kom hem berättade jag för Mr T att jag hade sett Alex ensam.
Då berättade Mr T att Alex kompisar tydligen har fryst ut honom. Han visste inte varför, men det är visst ett hett rykte i stadsdelen.
- Har du inte sett att han alltid sitter och hänger ensam utanför ICA nu? frågade han.
Jag drabbades genast av en stor sorgsenhet, och tvingades blinka bort tårarna. Hur mycket pain in the ass den här grabben än har varit för stadsdelen genom åren, så är det inte utfrysning han behöver.
Visst, han behöver knappast det umgänge han nu har gått miste om (så på så sätt kanske det var bra), men inget barn förtjänar att frysas ut. Vad Alex behöver är kärlek och stöd.
Om jag har rätt i min uppfattning (och det hoppas jag att jag har!) om att den person som var hans sällskap igår är någon slags socialarbetare/assistent, så kanske det är början till det bästa som någonsin har hänt Alex.
Jag håller tummen hårt för hans skull.
Jag vet inte vad det har tagit åt mina barn, men jag blir nästan orolig!
Att Prinsessan älskar att städa är ingen nyhet. Denna fäbless för Ajax och dammtrasor gäller överallt - utom i det egna rummet.
Herr Fiffig och Prinsessan delar rum, och det har under en längre tid varit att beteckna som ett katastrofområde. Jag har vägrat gå in där och röja, då jag anser att det är deras ansvar att hålla ordning på sina saker. Naturligtvis behöver de inte dammsuga, putsa fönster och torka golv, men hålla ordning på sina saker får de faktiskt göra själva.
Frågan om röjning i deras rum har dragits i långbänk, och jag hade nästan gett upp hoppet.
I förrgår satte de plötsligt igång att röja. De jobbade på bra, och igår slutförde de sitt arbete. De var mäkta stolta när de sedan visade upp resultatet (ingen fick titta medan de höll på), och jag måste säga att jag är riktigt imponerad.
Även Mr T visar sig från sin allra bästa sida. Han gör sina läxor utan att jag behöver påminna honom, han leker gulligt med sina syskon, övar en extra gång på läxorna, går självmant och lägger sig i tid på kvällarna osv.
Vad har det tagit åt mina barn?
Ikväll kom Mr T och bad mig förhöra honom på historia.
- Vilka språk, förutom svenska, kunde Karl XII? frågade jag.
Innan Mr T ens hade öppnat munnen svarade Prinsessan kvickt
- Han kunde skriva och prata på latin och tyska. Och så förstod han han franska.
Det är uppenbart att även hon är en kunskapstörstig och läraktig individ :)
Om det här krympandet fortsätter, så kommer jag snart inte få åka hälften av Gröna Lunds åkattraktioner. Jag kommer vara hänvisad till barnattraktionerna, och det är ju inte så lockande det heller. Jag minns med fasa hur det gick i somras, när jag åkte Lilla Pariserhjulet.
]]>I andra änden av tråden fanns en person som mailat mig för en tid sedan. En Waldorfförälder från en annan del av Sverige. Eller rättare sagt; en numera avhoppad Waldorfförälder.
Vi pratade tills batteriet i min telefon tog slut. Medan det laddade passade jag och Hunden på att gå ut och skutta omkring lite i snön, och sedan åt jag lunch.
Sedan ringde jag upp avhopparen igen, och det hampade sig inte bättre än att vi pratade tills batteriet tog slut ännu en gång ;) Men det var ganska bra tajmat eftersom jag behövde hämta barnen i skolan, och den jag pratade med hade fått besök.
Men det var knappast sista gången vi talades vid!
Senare ringde ytterligare en extremt kritisk Waldorfförälder från ännu en annan del av landet. Jag fick en snabb lägesrapport om situationen där, och det var inte kul att höra. Som vanligt, med andra ord.
Jag slås av två saker som alla avhoppade Waldorfföräldrar/familjer har gemensamt;
1/ De är vältaliga, intelligenta, ansvarstagande, rakryggade och mycket socialt kompetenta,
2/ Erfarenheterna av övergrepp, mobbing, pennalism, stigmatisering, förtal osv. Alla berättar "samma" historia.
Ang. rubriken, så har jag fått veta att myndighetsutövande personer i sin tjänst rekommenderar Waldorftvivlare att läsa min blogg.
Jag kan bara lyfta stolt på hatten och bocka.
Igår var det totalt trafikkaos här i stan. AG var en av de som hade kört fast i drivorna på de oplogade vägarna. Han var den enda som hoppade ut och hjälpte till att knuffa loss en taxi som också hade fastnat. Alla andra satt kvar i värmen i sina bilar och väntade på att de som hade kört fast skulle ta sig loss.
Till slut kom en tant i 60-årsåldern promenerade. Hon svor över nötterna som satt kvar i sina bilar utan att hjälpa till, samtidigt som hon själv kavlade upp ärmarna (bildligt talat) och hjälpte till att knuffa loss taxin.
En stund senare var det min tur att ta en sväng med Spättan och jag körde inte fast, trots drivorna. Det kanske är uttryck för en barnslig ådra hos mig, men jag gillar verkligen att köra bil i sådant väglag. Det är ju hur kul som helst.
Idag är vädret betydligt mer behagligt. Vinden har mojnat, och de stora vita snödrivorna ligger upplogade längs gång- och cykelvägarna. Och bilvägarna.
Det börjar bli dags att dra på mig täckbyxorna och gå ut med hunden.
En kvinna har tagit på sig att sammanställa fakta och avslöja de uppenbara lögnerna. Ja, de är uppenbara, men har fått gå för sanningar då de är uttalade av människor med mycket makt i samhället.
Det har inte fått denna kvinna att backa. Hon har kämpat på. Visserligen i uppförsbacke, och hon har fått ta en del stryk på vägen. Hennes kamp är av den osjälviska sorten, då den handlar om att berätta hur saker och ting faktiskt låg/ligger till. Hon har personligen ingenting att vinna på det, men hon gör det som en upprättelse för alla de som har fått lida till följd av lögnerna.
Idag kände jag att jag var tvungen att prata med henne. Jag ville ge henne en stor och varm eloge. Jag ville peppa henne mitt i all den skit hon får slängt på sig.
Nåja, sanningen att säga är det inte bara skit hon får. Många med mig beundrar hennes styrka och mod.
Denna kvinna är civilkuraget personifierat!
Jag letade upp hennes telefonnummer och ringde. Precis som jag redan hade förstått, så var det en varm och behaglig person som svarade. Vi pratade en stund, och jag hoppas att min "peppning" till henne kom fram.
Nu tror jag visserligen inte att hon står och faller med min "peppning" (hon har tillräckligt med skinn på näsan för att kunna stå alldeles av sig själv) men jag vet själv hur motigt det kan vara ibland när man blir förföljd och förtalad. Om inte annat, så tar det onödigt mycket energi.
Om ett par veckor kommer ni att kunna läsa mer om denna fantastiska kvinna här i bloggen (och förhoppningsvis via många andra kanaler på marknaden).
]]>Har din familj godkänt den person du just nu dejtar?
Jag dejtar ingen.
Gillar du Reinfeldt?
Jag känner honom inte. Men jag kan ju inte påstå att jag tilltalas av det människoförakt han representerar.
Vad går du runt och funderar på just nu?
Hur jag skall få tiden att räcka till.
När grät du senast?
När det gäller barn som har det svårt och far illa, så grinar jag i parti och minut. Men för egen del är det länge sedan (säkert över tio år sedan) jag grät.
Vem var du med i går kväll?
Familjen.
Gillar du någon speciell?
Ja.
Vad vill du just nu?
Det vet jag inte. Eller så vet jag det, men vill inte skriva det här.
Har då fått någon att börja gråta?
Ja.
Är du en glad person?
Ja, det är jag.
Är du irriterande?
Det beror helt på vem man frågar.
Finns det människor som inte gillar dig?
Absolut.
Saknar du någon?
Ja.
Vad irriterar dig just nu?
Jag är inte irriterad just nu.
Vad skulle du vilja förstå bättre just nu?
Vad de människor som drivs av ondska och elakhet saknar/har råkat ut för.
Har du kysst någon vars namn börjar på R?
Det är inte omöjligt att jag har gjort.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Ja.
Hatar du den person du senast pratade med?
Nej.
Vem pratade du senast med i telefon?
Barnens farfar.
Vad vill du ha här i livet?
Jag vet inte direkt om jag vill ha ut något av livet. Så länge barnen mår bra, jag är tillfreds och har en jämn avföring så är jag nöjd.
Tror du på äkta kärlek?
Absolut.
Gillar du Sahlin?
Jag känner henne inte.
Spelar du just nu svårfångad?
Det kan jag inte påstå.
Saknar du ditt förflutna?
Njae, det vet jag inte direkt. Jag lever i nuet. Men visst kan jag sakna fragment av det som varit.
Är du stolt över den person du blivit?
Jajamensan!
Hur bra syn har du?
Inte alls.
Vilken är den längsta tid du suttit på ett flygplan?
8-9 timmar.
Har någon daskat dig i ändan sista veckan?
Nej.
Vad gör du just nu mer än svarar på de här frågorna?
Rebuildar bloggen och dricker kaffe.
Vem hade du senast ett allvarligt samtal med?
Förorts-Jerka, tror jag.
Har du känt dig ledsen den senaste veckan?
Nej, det tror jag inte.
Tror du att du kan ha ett förhållande som är längre än tre månader?
Det kan jag bevisligen ha.
När ville du senast slå någon på käften?
Det är ingen känsla jag brukar ha.
Hur många känner du som har samma förnamn som du?
Jag känner nog ingen med samma namn. Mitt namn är relativt ovanligt här i Sverige.
Tittar du helst på fotboll eller ishockey?
Vill jag helst drabbas av pest eller kolera?
Föredrar du varmt eller kallt väder?
Jag föredrar nog inget av det, utan försöker att gilla läget.
Hur mår ditt hjärta?
Bra, hoppas jag. Jag har iaf inte uppfattat tecken på motsatsen.
Har någon gjort dig vansinnig i dag?
Nej, inte idag.
Varför tror du människor kysser varandra med slutna ögon?
Det faller sig väl naturligt.
Pratar du fortfarande med den person som åsamkat dig mest smärta?
Nej.
Har du hånglat på ett bibliotek?
Nej.
Vad var det sista du gjorde innan du lade dig i går kväll?
Läste.