Bo Rothstein skriver på DN Debatt idag att den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt. Jag kunde inte se någon relevans i det påståendet när det kom från Tiina Rosenberg, och jag kan inte se det nu heller. Jag har förvisso aldrig levt i någon kärnfamilj (förutom under min uppväxt), men jag ser kärnfamiljer runt omkring mig.
En anledning till att jag inte förstår påståendet är kanske att de exempel som framhålls som stöd för teorin är mig helt främmande. programs simbian
[...] visar en internationell studie att kvinnorna fäster stor vikt vid mannens status på arbetsmarknaden när de väljer partner.
Alltså, allvarligt talat. Nu hoppas jag förvisso att denna internationella studie omfattar fler människor än vad jag hittills har kommit i kontakt med i mitt liv, men ändå. Jag har aldrig - och då menar jag
aldrig - fått uppfattningen att någon i min direkta eller indirekta omgivning valt partner utifrån sådana kriterier. Menar man att det är vanligt förekommande att kvinnor resonerar i termerna
Jag älskar verkligen Kalle av hela mitt hjärta. Men han är ju bara sopåkare, så jag måste tyvärr välja bort honom. Bertil, däremot, han har ju kommit upp sig, så honom vill jag ha. Han slarvar visserligen med sin hygien, och har en kvinnosyn som lämnar en del att önska. Men det är klart att jag satsar på honom?
I så fall har jag svårt att tycka något annat än att dessa kvinnor förtjänar att placera sig i en kvinnofälla.
Visa mig en enda kvinna som står för det resonemanget, och jag har respekt för henne först den dag hon prostituerar sig.
När unga svenska män och kvinnor flyttar samman så lyckas de vanligen etablera ett något så när jämställd förhållande [...] Men så när barnen kommer ändras allt detta till kvinnans nackdel.
För att dra den slutsatsen (att det är en nackdel) måste man nästan förutsätta att kvinnor är underbegåvade, och att de inte förmår att ta sina egna kloka beslut. Man måste dessutom anse att pengar är mer värt än umgänge med de egna barnen.
Alla myndigheter och samhällsinstanser uppmanar idag föräldrarna att dela lika på föräldraledigheten, ändå gör de flesta inte det. Man kanske bör fråga sig varför det är så, och inte bara förutsätta att det handlar om att kvinnor med liv och lust väljer ett liv som är (åtminstone enl. resonemanget) till deras nackdel.
Att mamman tar första halvan av föräldraledigheten är nog i de allra flesta fall praktiskt fördelaktigt. Vad är det som sedan gör att alltför få pappor tar den andra halvan?
Enl min uppfattning handlar det många gånger om att mamman inte "släpper in" pappan i föräldraskapet. Och det tror jag, det. Hur mysigt är det inte att vara hemma och gosa med universums mest fantastiska varelse. Varför skulle man frivilligt vilja överlåta det till någon annan, ens om det är den livspartner man har valt?
Hur skulle det någonsin kunna vara en nackdel att ta hand om sitt eget barn? Och hur kan man någonsin anse att pengar medför högre status än barn?
Jag är ingen representativ kvinna på det här området heller. När Mr T föddes tog jag ut hela föräldraledigheten, och det av den enkla anledningen att det inte fanns någon att dela den med. Och jag sticker inte under stol med att det var alldeles underbart att kunna göra så.
När Herr Fiffig och Prinsessan föddes tog AG ut hela föräldraledigheten. Att vi gjorde det valet berodde på att vi valt att inte bo ihop. Eftersom barnen bodde hos mig, så ansåg vi det som att de fick störst möjlighet att ha tillgång till oss båda om han tog ut all föräldraledighet. Och jag medger att det ibland stack av avund i mig. programs simbian
[...] trots möjligheten att dela på föräldraförsäkringen, trots alla jämställdhetsplaner på våra arbetsplatser och, inte minst, trots fyrtio års intensiv jämställdhetsdebatt. Inför denna mystifikation har dessvärre genusforskningen i stort sett gett upp. I stället för att söka efter förklaringar till att detta mönster reproduceras så hänvisar man till en mängd närmast magiska storheter som "patriarkala strukturer", "glastak" och "myter om moderskapet", etcetera.
De "patriarkala strukturerna" kommer inte att existera en dag längre än det finns kvinnor som accepterar dessa, och det menar jag på fullt allvar.
[Jag menar på intet sätt att förringa de kvinnor som misshandlas, våldtas och mördas (utan kan gärna återkomma till det i ett annat inlägg, då jag tyvärr sett delar av det i min omgivning). Men hur mycket uppmärksamhet den problematiken än förtjänar, så är det inte en del av detta resonemang]
På samma sätt är det inte en förolämpning om någon säger
Jävla hora till mig, förrän jag tar det som en förolämpning.
Här måste jag göra en paus i resonemanget, eftersom jag just kom att tänka på ett tillfälle då jag inte reagerat på det sätt som uppenbarligen förväntades av mig.
En person sa till mig
- Du är så jävla självsäker!
- Tack svarade jag glatt, eftersom jag uppfattade det som en komplimang. Några sekunder senare insåg jag att det var avsett som en förolämpning.
Men inte tusan kunde jag se det som en förolämpning.
(Slut på pausen.) programs simbian
[...] varför starka, välutbildade och i skolan jämställdhetsdrillade och från dagis genuspedagogiserade unga svenska kvinnor inte kräver sin rätt utan likt aningslösa offer låter sig dras ner i det antifeministiska träsket av underordning som utförande av merparten av det obetalda hemarbetet innebär.
Detta är ett faktum som stället mig frågande. Men jag vägrar att tro att det skulle handla om att kvinnor är underbegåvade. Det måste snarare bero på att man (av sociala arv?) tar på sig detta martyrskap. Men märk väl - det är fortfarande ett val man själv gör!
För inte tusan är det någon annan än du själv som kräver att du skall tvätta hans skitiga kalsonger. Det är ingen annan än du själv som plötsligt anser att det är din uppgift att jaga dammråttorna.
Your choice.
Låt honom gå i skitiga kalsonger om han inte förmår tvätta när det sinar i byrålådan. Ge fullkomligt fan i att dammråttorna hugger dig i hälsenorna om karl'n inte förstått att det är hans tur att dammsuga (
alt 1: Upplys honom om det,
alt 2: Tänk över ditt val av partner).
Men så länge du själv tar på dig dessa uppgifter, så vill jag fan inte höra dig klaga!
Skälet till att denna ojämställdhet uppstår i kärnfamiljen är emellertid lika enkel som förbisedd, nämligen att när svenska män och kvinnor bildar par så är de inte alls jämställda från början. Han är nästan alltid något äldre (cirka tre år) vilket innebär att han redan står något starkare på arbetsmarknaden
Jahaja, även här faller jag utanför ramarna. Jag har alltid valt partners som varit betydligt yngre än jag själv, så jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Men jag hävdar ändå att kvinnor inte är underbegåvade, utan kan göra sina egna kloka val.
Och om man gör val som står och faller med en karl... ja, då förtjänar man nog att den där kvinnofällan står till. Var och en måste
alltid se om sitt eget hus först och främst - även i en stabil relation. Det betyder på intet sätt att man "motarbetar" relationen, utan att man tar ansvar för sitt eget liv.
Hon förlorar den första förhandlingen, till exempel om vem som skall ta ut merparten av föräldraförsäkringen eftersom han faktiskt kan dra in mer resurser till familjen än vad hon kan. Det kanske inte gör så mycket att förlora den första förhandlingen, men allt annat lika ökar detta chansen att hon också skall förlora den andra förhandlingen (eftersom han då tjänar ännu mera än hon), och därefter den tredje och så den fjärde och så vidare.
Hur i helvete kan man anses
förlora en förhandling som resulterar i att man får spendera tid med sina barn??
Ja, såvida man inte anser att pengar är mer värt än barnen, då...
De gör båda val efter vad som på kort sikt ser ut att gynna dem båda bäst (mer pengar till familjen)
För min egen del kan jag säga att inga pengar i världen skulle kunna köpa mig loss från mina barn.
Men jag kanske inte är representativ där heller.
Varför bildar då en så stor majoritet kvinnor par med män som står starkare än de själva på arbetsmarknaden och där de då riskerar att bli underordnade? På detta finns det inget givet svar, men det finns en del teorier och data som man kan spekulera utifrån. En idé är att kvinnor inser att de löper stor risk att bli diskriminerade på arbetsmarknaden och väljer att kompensera sig för detta på "partnermarknaden".
Som genom ett trollslag inser jag att det är min totala okänslighet för dylika resonemang och tankegångar som gjort det möjligt för mig att vara jämlik inom mansdominerade yrken.
Avslutningsvis måste jag konstatera att jag inte har den minsta aning om huruvida den heterosexuella familjen är ett antifeministiskt projekt eller inte.
Detta främst beroende på att jag ser feminism som något imbecillt; något jag aldrig skulle ta på allvar. I min ungdom närde jag nog en tro om att feminism var detsamma som jämställdhet. Den villfarelsen togs ur mig när jag insåg att det fanns lika många tolkningar av feminism som det fanns självutnämnda feminister.
För mig handlar det inte om att Nu har männen haft makten genom alla årtusenden, så nu skall vi ta över och förtrycka dem. Lika lite handlar det om att avkräva alla män ett kollektivt ansvar (det vore ju lika jävla korkat som att avkräva alla invandrare ett kollektivt ansvar, bara för att dessa är överrepresenterade i brottsstatistiken).
När sedan bakåtsträvare som Tiina Rosenberg "kidnappade" begreppet feminism, så blev det bara en bekräftelse för mig; Jag kommer aldrig någonsin att kalla mig feminist - and I'm damn proud of it! programs simbian
Andra bloggar om:
Bo Rothstein,
DN Debatt,
Kärnfamilj,
Feminism,
Tiina Rosenberg,
Jämställdhet,
Föräldraledighet,
FöräldraförsäkringenIntressant?
Redan för ett par månader sedan 
Joakim Jardenberg beställde personliga nummerskyltar till sin bil, med texten GOOGLE, och tvärt emot vad han trodde så gick hans ansökan igenom. 
