Jag kämpade så att svetten lackade, men smycket ville inte sätta sig på plats.
Jag drog mig till minnes att en piercad vän en gång berättade att hennes piercinghål hade växt igen, efter att hon varit utan smycke bara något dygn, och började bli rädd för att samma sak höll på att hända mig.
För att utesluta det, så lånade jag ett örhänge av Prinsessan, och trädde i det i näsan. Jodå, det gick hur bra som helst, så hålet är nog som det skall vara. Så nu går jag omkring med ett rosa hjärta på ena näsvingen...

Prinsessan blev inte överlycklig över att jag tog mig friheten att låna ett örhänge av henne.
- Mamma, jag vill inte ha dina snorkråkor på mina örhängen sa hon. Vilken tur att man kan göra rent smycken, då. Och förresten så har jag aldrig varit med om att det har fastnat snorkråkor i mina piercingsmycken.

Jag skall försöka sätta i mitt eget smycke om en stund igen. Om jag inte lyckas, så ser jag ingen annan lösning än att åka till Darkwell och få hjälp.
- Mamma, du får INTE gå ut med mitt örhänge i näsan! klargjorde Prinsessan. - Tänk om någon skulle se dig! tilla hon.
Hur kan jag ha fått så känsliga barn?

Sedan var det dags för grabbarnas tandläkarbesök. Först ut var Herr Fiffig. Fina tänder, bra borstade och inga hål blev omdömet.
Därefter var det Mr Ts tur, och tandläkaren sa samma sak som hon hade sagt om Herr Fiffigs gaddar en timme tidigare. På en av sina bakre tänder har Mr T en (helt naturlig) "skåra". Tandläkaren bedömde att det kommer vara omöjligt att hålla rent där i längden, och därför ville hon lägga i en liten fyllning i skåran (för att förekomma kariesen), så vi fick en tid för det om ett par månader.
Jag är grymt imponerad av mina söners tandläkarbesök. De visade inte tillstymmelse till några sura miner. Det hade jag väl egentligen inte väntat mig heller, utan min reflektion grundar sig istället i min egen paniska tandläkarvårdsskräck.
Att följa med barnen till tandläkaren är regelrätt KBT för mig. Samma sak gäller när jag följer med barnen för att ta sprutor, lämna prover osv. Det är fan ingen barnlek för mig, med min sprutskräck. Men jag gör det, och jag blir duktigare och duktigare för varje gång (utåt sett har jag ju alltid - inför barnen - haft inställningen Jippie, nu skall du få en spruta - Åh, vad roligt det skall bli!). För barnen har det aldrig varit några problem, de har alltid varit duktiga.
Säga vad man vill om mig, men jag skulle nog inte göra mig speciellt bra som sprutnarkoman.

Efter avklarade tandläkarbesök fick Mr T åka hem, medan jag och Herr Fiffig fortsatte på stan för att "köpa hemlisar".
För det är nämligen så att ikväll var sista kvällen som Mr T gick och la sig som elvaåring. From imorgon ingår han i tolvåringarnas skara.
Jodå, jag började redan imorse att återuppleva förlossningen. Imorse var det nämligen tolv år sedan den satte igång, och imorgon kväll - efter 36 timmar - är det tolv år sedan Älskade Mr T föddes.

Jubilaren har egentligen bara önskat sig två (relativt kostsamma) saker, och han kommer att få båda. Men jag var ju tvungen att köpa några "småpaket" också.

Vädret de senaste dagarna har inte varit mycket att hurra för. Solen har visserligen strålat från himmelen, men vad hjälper det när det bara är 7-8°?
Mina storslagna planer om att ge mig ut på en egocykeltur till Svia/Skölsta för att njuta av naturen har alltså inte blivit av. Men jag har inte gett upp hoppet.

Jag har sträckt en bröstmuskel, och det är allt annat än kul. Just nu känns det som att jag mer än gärna vill önska mig en rejäl bröstförminskning av jultomten.
Ett par vindruvor skulle räcka bra för mig.

Igår gjorde jag bort mig ganska ordentligt. Inte på något allvarligt eller farligt sätt, utan bara totalt pinsamt.
AG går och pekar finger och skrattar åt mig så snart han kommer åt. Själv överväger jag att sluta handla i den aktuella butiken. Om jag skall fortsätta handla där måste jag nämligen döda expediten ifråga, för att slippa skammen...

I em skall både Herr Fiffig och Mr T till tandläkaren. Fram tills dess funderar jag på att knalla bort till skolan och vara med där.
Jo, så får det bli.

En av de sidor som hittills har gått mig förbi är Bloggtidningen. Men efter att nu ha blivit utsedd till Veckans blogg av densamma, så finns den i mitt internetmedvetande.

Jag sticker inte under stol med min stolthet över utnämningen, och Bloggtidningen har i mig fått ytterligare en besökare.

Om vädret och omständigheterna tillåter, så är mina planer för morgondagen att packa ned allt nödvändigt (papper, penna, mp3-spelare, kaffe och telefon) och cykla ut till mitt favvo-område (Svia/Skölsta) och sätta mig i någon mysig skogsglänta. Det känns som att jag skulle kunna uträtta underverk där.

I’m a real wild one
An’ I like a wild fun
In a world gone crazy
Everything seems hazy
I’m a wild one
Ooh yeah I’m a wild one

Trots helgens softa tempo, så får det bli dagens soundtrack i mitt liv.

Man kan ofta känna igen Praktiker på att de ofta använder precisa och konkreta ord (abstrakta ord betraktas som "flummiga"). De är även mycket bra på att notera och förmedla detaljer och att ordna dem strukturerat, dvs att göra steg-för-steg anvisningar och prydliga uppställningar.

Jag verkar ju vara en riktigt strukturerad människa, när det kommer till bloggen. Undrar om det kan smitta av sig på resten av mig också?

[Jag ser att denna "nyhet" har några år på nacken, men jag läste det först idag, och jag skrattade så att jag knappt kunde andas]

Nästa gång Riksbanken höjer räntan kommer åtminstone jag misstänka att någon anställd har lättat på trycket, och att banken nu måste betala för det.
Undrar förresten om man kan stämma familjemedlemmar som släpper väder? I så fall kommer jag inom en snar framtid vara en mycket förmögen kvinna.

En liten flicka (gisningsvis 4 år) som bor i porten bredvid, stod ute på gården och ropade på sin mamma. Efter uppskattningsvis 20 minuter (!) masade sig mamman fram till fönstret för att prata med dottern. Jag hörde inte vad de sa, men det slutade med att flickan stod och grät och ropade
- Nej mamma, jag vågar inte! Mamma, jag vågar inte. Mamma, hjälp mig! Jag vågar inte! Mamma!
Efter tio minuter stod jag inte ut längre, utan gick ut och frågade om hon behövde hjälp med något. Flickan berättade snyftande och hulkande att hon tidigare hade tappat ut en dock-nappflaska från balkongen (på baksidan av huset), och inte vågade gå och hämta den själv. Jag följde med henne, och så hämtade vi den tillsammans.
Jag är inte någon felfri morsa (bara nästan), men jag skulle aldrig någonsin bemöta något av mina barn på det sättet. Hjärtat höll ju på att slitas ur kroppen på mig nu, när det var ett annat barn. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle må om jag hade gjort något liknande mot något av mina barn.

Kvällen har ägnats åt en hel del skrivande.
Nu skall jag ta ett glas vin och slösurfa lite.

Livet är ganska behagligt.

Investigating Steiner Education - En sida som berättar om en del av det som sekten själv gärna vill hålla hemligt
Steinerkritikk - Norsk sida
Steinerkritik - Dansk sida
PLANS - En engelskspråkig, mycket informativ sida
Zooey - En fd (nu vuxen) Waldorfelev som berättar om sina erfarenheter, och även granskar sekten i stort
Waldorf Education - One family's story - En familj i England berättar om sina erfarenheter (jag skulle i allt väsentligt kunna skriva samma sak)
Steinerkritikforum - Ett skandinaviskt forum
UNENLIGHTENED - The Inside Story of an Occult Education - Roger Rawlings sida

Betalas hennes lön via lönebidrag, så att TV4 därmed slipper ha några kostnader för henne? Men den ekonomiska vinsten kan ju inte på långa vägar uppväga den badwill som hon drar med sig till kanalen.
Har hon någon hållhake på TV4s ledning, som skulle leda till att kanalen tvingades släcka ned om hon släppte sin bomb, eller vad handlar det om?

Agneta Askelöf (ni minns väl det tidigare bottennapprekordet Förlåt mig), kom tillbaka - allt är glömt och förlåtet!

Det återstår många moment att lära in, men jag fäster stort hopp till den medföljande instruktionsvideon. Jag har inte tittat på den än, men tänkte föreslå för kidsen att vi skall ha en filmkväll imorgon. Då kan vi ta plats i soffan med snacks inom räckhåll, och titta på stickmaskin-instruktions-videon.
Vad tror ni om det?

Undra på att världen ser ut som den gör, med så många människor som orkar vara så negativa i denna svåra stund. Förstår ni inte att ni sårar oss anhöriga oerhört med era elaka kommentarer? Det är faktiskt synd om er!
Det är ju tur att de flesta inte tycker som ni, utan att det finns de som ser lite ljust på att begravningen sänds i tv. De förstår att vi vill dela med oss av det enda positiva och fina i hela den här fruktansvärda händelsen.
Englas mormor

Jag har största förståelse för att situationen måste vara en obeskrivlig mardröm för er anhöriga. Men jag är inte negativ bara för att jag anser att begravningen saknar all form av allmänintresse, och att licenspengar inte skall användas för att bevaka den här typen av händelser.
Jag kan heller inte se att anledningen till att "världen ser ut som den gör" skulle vara att jag skiljer på vad som är privat och vad som är av allmänintresse.
Du skriver att vi sårar er med våra "elaka kommentarer". Ingenting av det jag har skrivit om saken har varit elakt menat, och jag kan heller inte tro att det kan tolkas så. Jag har läst en del av det som har skrivits om frågan, och ingenstans har jag läst något elakt. Men jag har naturligtvis inte läst allt, och därmed kan jag inte påstå att något elakt aldrig har skrivits. Om det är så, så är jag den första att beklaga det, även om jag inte är medskyldig.
"Det är ju tur att de flesta inte tycker som ni" skriver du, men du har fel. I den tidning som publicerar ditt öppna brev kan vi ta del av en enkät som visar att en överväldigande majoritet anser att det är fel att sända begravningen i TV.
Avslutningsvis så är det min uppriktiga önskan att ni imorgon kan få ett ljust avslut för Engla. Trots TV-kamerornas närvaro.

Det öppna brevet från Englas mormor visar tydligt det jag tidigare har påtalat; Att man som anhörig i en så här traumatisk situation naturligtvis inte kan se rationellt på situationen. I en motsvarande situation skulle jag själv med all säkerhet inte kunna se varför min bottenlösa sorg skulle sakna allmänintresse.
Alla vi som inte är anhöriga, och som påtalar den uppenbara skillnaden är varken hjärtlösa eller elaka. Vi befinner oss bara på den distans som krävs för att kunna se skillnaden.