Recently in Blogstafetten Category

Jag tog emot Bloggstafettens pinne från Mimo, med uppmaningen att skriva om Den bästa dagen i mitt liv - verklig eller fiktiv.
Jag började genast att fundera, och vilken som varit den bästa dagen i mitt liv råder ju ingen tvekan om. Det var naturligtvis när Mr T föddes, och sedan har jag fått återuppleva det igen två gånger, då Herr Fiffig och Prinsessan föddes. Men det känns alldeles för uppenbart att skriva om det, så vilken är då den bästa dagen i mitt liv bortsett från barnens födslar?
Även där är svaret givet - det var den 20:e september 2006, när vi hoppade av från Uppsala Waldorfsekt. Men det har jag redan skrivit om, och de detaljer som jag inte har berättat här sparar jag medvetet till boken.
Så jag tar mig an ämnet ur en 100% egoistisk vinkel, och drömmer mig bort i fantasier om hur den bästa dagen i mitt liv skulle kunna se ut. www.emilyrose.com

Jag vaknar tidigt på morgonen, och tassar huttrande upp för att tända en brasa. Trots att elementet har stått på hela natten, så har vinterns kyla krupit sig in i det lilla torpet. Den underbara tystnaden är mitt enda sällskap, medan jag dricker kaffe som jag kokat på vedspisen. Med björkved, naturligtvis. Det finns nog ingenting som kan bli så varmt som kaffe kokat på björkved, och jag får sitta en lång stund och bara blåsa i muggen.
När gryningen börjar trycka undan vintermörkret klär jag mig i varma kläder, och tar med mig hunden på en långpromenad. Vi busar och springer ikapp så att snön yr, och pulsar fram i skogen. www.emilyrose.com

När vi kommer tillbaka till torpet lägger sig hunden och sover nöjt framför den öppna spisen. Själv tar jag fram min dator och fortsätter mitt arbete. Jag skriver, kollar uppgifter, svarar på mail, skriver, raderar och skriver ännu mer.
Efter avbrott för lunch och mer snöbus med hunden, så tar jag återigen plats vid datorn. Jag får väl medge att jag sörplar en hel del kaffe också.
När jag gör iordning middagen slår det mig att jag faktiskt har en flaska Ravenswood i gömmorna. Det blir ett glas till maten, och sedan får resten av flaskan göra mig sällskap under kvällen.
När dagens skrivande är till ända och kvällspromenaden är avklarad tar jag och hunden plats framför brasan. Hunden myser och småslumrar, medan jag myser, korrekturläser och smuttar på vinet.
När jag kryper ned i sängen känner jag att jag gärna utökar den bästa dagen i mitt liv till att sträcka sig över åtminstone en helg, eller varför inte en hel vecka. www.emilyrose.com

Nu lämnar jag över stafettpinnen till the real mymlan med ämnet
Vad sysselsatte man sig egentligen med innan internet gjorde inträde i var mans hem? www.emilyrose.com

Så har då bloggstafettens pinne kommit i min hand, och ämnet som jag fick från Sadsmile är Mitt liv som katt.
Det känns som en utmaning på många plan. Dels eftersom jag aldrig tänkt i de banorna, men också för att jag är gravt allergisk mot bloggar som skrivs ur husdjurets ögon. Det är så patetiskt att jag blir illa till mods då jag ser kommentarer skrivna av hundar eller katter.
Så det här är verkligen en utmaning att bita i. www.emilyrose.com

www.emilyrose.com

Till att börja med vill jag säga att jag lever ett ganska behagligt liv. Med tanke på att mina förfäder alltid tvingades jaga för att få mat, så har jag det oförskämt bra.
Jag får mat serverad två gånger om dagen. Oftas kommer det från någon konservburk, och smakar lax eller oxkött eller något annat smaskigt. Vid lite festligare tillfällen får jag strömming - rensad, snacka om lyx!
Jag kan ändå inte hålla mig från att jaga. Inte för att jag behöver, utan för att det är skoj. Jag är både snabb och smidig, och blir lika stolt varje gång jag fångar en mus eller en fågel. Ibland tar jag hem dem för att visa husse och matte hur duktig jag har varit, men de verkar inte fatta någonting.
Skator tycker jag däremot inte om. De bara kraxar och retas, och man får nästan aldrig tag på dem. Dessutom är de nog lite för stora för min smak. Tacka vet jag sparvar och näbbmöss! www.emilyrose.com

När jag inte är ute och håller koll på mitt revir, så ligger jag mest och latar mig i soffan. Det är inte så tokigt det heller.
Dessutom är det rätt så trevligt att bo med människor. De ger mig kärlek, mat och kliar mig på magen. Vad mer kan man begära?
Det enda jag inte förstår med människor är varför de tycker det är äckligt att jag använder tungan för att tvätta mig i arslet. Det är ju hur praktiskt som helst, ju! Själva anmänder de en massa vatten och sånt för att bli rena. Det verkar krångligt, tycker jag. www.emilyrose.com

Nä, nu är dags för lite mat. Sedan skall jag krypa upp i mattes knä och spinna en stund. Framåt kvällskvisten tar jag mig nog en sväng för att se om jag hittar någon råtta att leka med. www.emilyrose.com

Mjau! www.emilyrose.com

www.emilyrose.com

Jag lämnar stafettpinnen vidare till Sassa, med ämnet Skulle världen vara bättre eller sämre utan religion? www.emilyrose.com

www.emilyrose.com

---

Andra bloggar om: Blogstafetten

Så har det återigen blivit min tur i Bloggstafetten. Jag stod ju på tur för några månader sedan, och den gången fallerade jag i mina försök att åstadkomma ett stafettbidrag. Därmed har jag inte så mycket att välja på denna gång. Det är piskan på ryggen, om jag nu inte skall bli stående med skammens brallor nere, i bloggvärlden.
Ämnet som jag fått från M är Vad jag fortfarande ångrar att jag inte gjorde. www.emilyrose.com

Det är sant som det sägs, att man ångrar inte det man gjort men man ångrar det man inte gjort. Det är en åtminstone en sanning för mig.
Ja, visst har man väl gjort en och annan sak som man kanske ångrar, men sådant bleknar ändå med tiden. Men de där sakerna man inte gjorde fortsätter gnaga i all evighet, verkar det som. www.emilyrose.com

De saker jag på rak arm minns (jag försöker ju förtränga) att jag ångrar att jag inte gjort är;

• Att jag utan vidare inte tackade ja till ett radiojobb jag blev headhuntad till. Jag hade arbetat med radio tidigare, och tyckte det var roligt. Det jobberbjudande som ramlade ned från himmelen och rakt i huvudet på mig, var enormt attraktivt och lockande. Ändå gick jag inte ens till det möte de bad mig komma till. Jag tyckte att jag hade för mycket att göra på det dåvarande arbetet, och inte riktigt hade tid att gå ifrån...


• Att jag inte ljög.
  Ja, det låter ju helt galet att man ångrar att man inte ljugit, men så är tyvärr fallet. Det är ju egentligen inte så förbannat svårt att hålla sig till sanningen, och det känns liksom smidigast - och ganska självklart - att göra det. Men ändå.
  I just det här specifika fallet, så har dessutom "högsta hönsen" förklarat för mig (i efterhand) att jag borde ha ljugit (!!) Att jag liksom förväntades göra det, och den missen i insikt har kostat mig oöverskådligt mycket...


• Att jag inte skaffade telefonsvarare 10 år tidigare. Då hade jag nämligen inte gått miste om det där jobberbjudandet som min gamla gymnasieskola bestämde sig för att ge mig. Det var någon månad efter att jag hade gått ut gymnasiet, och jag tillbringade all tid hemma hos dåvarande pojkvännen. I efterhand fick jag veta att man skulle tillsätta en tjänst på skolan, och flera lärare hade rekommenderat mig. Skolan hade sökt mig idogt i flera veckor, och sedan erbjöd de tjänsten till någon annan.
  Inte så att jag i denna dag skulle vilja arbeta på min gamla gymnasieskola, men det hade varit en kick för egot där och då.


• Att jag konsekvent valde att inte svara, då en person sökte mig idogt under ett par månaders tid (det är en bit över 10 år sedan). Jag har ingen vettig förklaring till att jag inte svarade, och det hela blir än mer obegripligt av att det faktiskt var en person vars sällskap jag uppskattade mycket.
  Det hade varit roligt att se hur mitt liv hade utvecklats om jag hade besvarat kontaktförsöken. Inte så att jag är missnöjd med hur mitt liv ser ut idag (inte i det stora hela, iaf), men jag kan inte släppa funderingarna på hur det ev. hade blivit.

Det finns säkert fler saker jag ångrar att jag inte gjort, men ovanstående får räcka.
Usch, jag får nästan lite ångest att tänka på saker som jag inte gjort, fastän jag borde. I fortsättningen skall jag nog se till att göra allt ;) www.emilyrose.com

Nu lämnar jag pinnen vidare till Yukio med ämnet Så överlever jag ett år på en öde ö. www.emilyrose.com